Framstegen med att begränsa de globala utsläppen av växthusgaser och spektrumet av minskningar och åtgärder bedöms inom alla sektorer.
Utan ett snabbt politiskt genomförande kan det globala temperaturmålet på 1,5°C år 2100 inte längre uppnås. Ambitiöst klimatskydd är också en förutsättning för framgångsrik klimatanpassning.
I utvärderingsrapporterna från FN:s mellanstatliga panel för klimatförändringar (IPCC) ) har omkring 18 000 vetenskapliga studier utvärderats för att uppdatera AR 5 från 2013/14.
Ett centralt resultat i IPCC-rapporten är att det för närvarande fortfarande finns en möjlighet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C på lång sikt. CO2 budget som vi fortfarande har kvar för detta kan knappast uppfyllas med tanke på den nuvarande internationella klimatpolitiken.
En viktig hävstång för klimatskydd är hållbar utveckling: De rikaste 10 % av privata hushåll orsakar upp till 45 % av växthusgasutsläppen över hela världen. Samtidigt visar rapporten att begränsningsstrategier på efterfrågesidan, naturvård och hållbara systemomvandlingar möjliggör enorma utsläppsminskningar.
Vi måste bestämma oss för om vi litar på osäkra framtida tekniker eller implementerar ett ambitiöst och hållbart klimatskydd med tillgängliga medel.
Nyckelmeddelande i IPCC-rapporten
Det förmodligen viktigaste budskapet i IPCC-rapporten är att det fortfarande är tekniskt och ekonomiskt möjligt att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C år 2100 i enlighet med klimatavtalet från Paris.
Detta kräver dock en omedelbar global trendvändning och långtgående minskningar av växthusgaser (GHG) i alla regioner i världen och i alla sektorer – dvs i energisystem, i städer, inom jordbruk och skogsbruk, inom markanvändning, i byggnader, inom transport och i industrin . Särskilt kostnadseffektiva och hållbara tekniker finns tillgängliga inom energisektorn, framför allt sol- och vindenergi.
Omedelbara klimatskyddsåtgärder som är förenliga med Parisavtalet skulle också bara minska den globala BNP-tillväxten något. De potentiellt undvikna skadorna orsakade av klimatförändringar tas inte ens med i beräkningen, inte heller de undvikna anpassningskostnaderna.
Den tredje delen av den sjätte IPCC:s utvärderingsrapport med titeln ”Mitigation of Climate Change” erbjuder en internationellt samordnad och objektiv grund för vetenskapsbaserade politiska beslut i klimatskydd. Rapporten analyserar också de olika alternativen inom ramen för hållbar utveckling.
Globala växthusgasutsläpp av modellerade vägar och beräknade utsläppsresultat
De nuvarande nationella begränsningsplanerna (NDC) leder till en global uppvärmning på 2,8°C (2,1°C-3,4°C) år 2100. Rapporten visar ett genomförandegap, ett utsläpps- (eller ambitions-) gap och indirekt med det också en trovärdighetsglipa. För att hålla sig under 1,5°C global uppvärmning måste utsläppen nå en topp före 2025 och minska med 43 % 2030 jämfört med 2019. För att hålla sig under 2°C global uppvärmning måste utsläppen också nå en topp före 2025 och minska med 27 % 2030 jämfört med 2019.
Kärnuttalandena i IPCC-rapporten
Utsläppen av växthusgaser har ökat med cirka 1,3 % per år sedan 2010, i en långsammare takt än under det föregående decenniet (2,1 % per år) men de är fortfarande högre än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den ökande ekonomiska verksamheten inom alla sektorer överskrider växande klimatskyddsåtgärder. Sannolikheten i scenarioberäkningarna att överskrida 1,5°C global uppvärmning på lång sikt är därför större än i IPCC 1,5° Special Report of 2018.
Historiskt kumulativt netto CO2
Utsläppen mellan 1850 och 2019 uppgår till cirka fyra femtedelar av den totala koldioxidbudgeten (central uppskattning cirka 2900 Gt CO2) för att öka den globala uppvärmningen till 1,5°C med en sannolikhetsgräns på 50 %. Återstående CO2 efter 2019 budgeten är ca 510 Gt CO2 890 Gt CO2 vid 1,5°C respektive 2°C banor.
Den befintliga och för närvarande planerade infrastrukturen för enbart fossil energi överstiger dock redan den globala CO2 budgeten för 1,5°C.
I NDC 2030 inlämnad till UNFCCC den 11 oktober 2021 förväntas en global uppvärmning på 2,1°C-3,4°C år 2100. Det betyder att ju mindre minskningen av växthusgasutsläppen är, desto större klimatrisk för människor och ekosystem. För att anpassningen till klimatförändringarna ska lyckas krävs det mest ambitiösa klimatskyddet.
Olika växthusgasutsläpp per capita speglar inkomstskillnader i och mellan världens regioner privata hushåll. De 10 % rikaste hushållen i världen, av vilka cirka två tredjedelar finns i utvecklade länder, bidrar med 34–45 % till de globala växthusgasutsläppen. För en 1,5 °C ökning måste det globala CO2 utsläppet minska med 48 % från 2019 till 2030 och med 80 % till 2040, och minska till nettonollutsläpp i alla sektorer och regioner i början av 2050-talet (netto-noll CO 2 betyder all konstgjord CO 2-Utsläpp under samma period över CO 2 avlägsnande åtgärder tas bort från atmosfären).
Avgörande åtgärder är omvandlingen av energisystemet, slutet på subventioner för fossila bränslen.
Helst går klimatskyddet hand i hand med anpassningen till klimatförändringarna: utbyggnaden av grön- och vattenområden i till exempel storstäder ökar också livskvaliteten genom att värmeöeffekten i städerna minskar; Hållbar skogsomvandling kan minska skador orsakade av extrema händelser som stormar eller värmeböljor.
- Lösningar på efterfrågesidan, t.ex. inom transport- och byggsektorn samt inom livsmedelssystem, skulle kunna minska utsläppen med 40-70 % bidra till 2050. De är också förenliga med att förbättra grundläggande välbefinnande för alla (t.ex. genom hälsosammare kostvanor).
- I nästan alla 1,5-2°C scenarier avlägsnandes CO2 från atmosfären och en ibland avsevärd mängd kolavskiljning och lagring (Carbon Capture and Storage, CCS ). Den storskaliga utbyggnaden av CDR och CCS står dock inför betydande genomförbarhets- och hållbarhetsproblem och är extremt kostsam under överskådlig framtid.
- De enda allmänt använda CDR-alternativen är för närvarande att stärka naturliga sänkor (t.ex. genom återplantering av skog, agroskogsbruk och förbättrad skogsförvaltning). Nivån på negativa utsläpp – och därmed vårt beroende av osäkra eller mindre hållbara CDR-alternativ – varierar dock kraftigt i modellberäkningarna. Sammantaget gäller att ju större och tidigare utsläppsminskningar är, desto mindre är behovet av CDR-alternativ.Betydande investeringar är nödvändiga för klimatskyddet. För 2°C uppvärmning är investeringsbehovet i genomsnitt under decenniet 2020-2030 tre till sex gånger högre än den nuvarande nivån. Påskyndat ekonomiskt stöd till utvecklingsländer från industriländer och andra, inklusive privata källor, är en avgörande faktor för att öka begränsnings- och anpassningsåtgärderna, särskilt för sårbara låginkomstregioner.
- Offentliga och privata investeringar i fossila bränslen är fortfarande högre än investeringar i klimatskydd och klimatanpassning. De mest kostnadseffektiva reduktionsalternativen med störst klimatskyddspotential är sol- och vindenergi . Investeringar i fossila resurser eller infrastruktur är också förknippade med risk för förlust (strandade tillgångar) sammanbundna.
Potentiellt bidrag till nettoutsläppsminskning i 2030
Under tre år utvärderade ett kärnteam på 278 författare från 65 länder mer än 18 000 vetenskapliga studier och skapade sedan rapporten. Detta utvärderades i tre omgångar av bedömningar av experter och regeringar. För antagandet av den övergripande rapporten diskuterade delegationer från de 195 IPCC-medlemsstaterna mening för mening den cirka 60 sidor långa sammanfattningen för politiska beslutsfattare med närvarande författare.
Efter två veckors överläggningar antog plenum SPM den 4 april 2022 och med den den 3675 sidor långa övergripande rapporten.
Antagandet av betänkandet försenades dock med tre dagar, eftersom några få delegationer med många och ibland upprepade inlägg tog upp mycket talartid. Som ett resultat, särskilt för mycket små (ibland 1-person) delegationer, på grund av kontinuerliga möten i slutet, fanns det en tydlig nackdel inom förhandlingarna jämfört med delegationer med ett stort antal personer.
Slutsats om den sjätte IPCC Rapporten
På grund av det formella godkännandet av alla IPCC medlemsländer har rapporterna stor politisk tyngd gällande både internationell och nationell klimatpolitik. Vissa klimatskyddsscenarier är beroende av en tidigare extremt kostnadskrävande och osäker storskalig tillämpning av CCS och CDR.
Globalt förbättrade ramvillkor såsom politiska och reglerande instrument, internationellt samarbete, marknadsinstrument (t.ex. CO2-prissättning), investeringar, innovationer, tekniköverföring, kapacitetsuppbyggnad och klimat- vänliga livsstilar, å andra sidan, ger en grund för att förbättra systemomvandlingar i linje med hållbar utveckling.
Fattigdomsminskning och en trygg energiförsörjning kan därmed uppnås utan betydande utsläppsökningar. De viktigaste alternativen ligger i användningen av solenergi och vindkraft, såväl som inom mobilitets-, byggnads- och livsmedelssektorerna, men också särskilt i skyddet av ekosystem (särskilt skyddet av globala skogar och myrar). En av nyheterna i rapporten är fokus på energi- och utsläppsbesparande beteende i företag och i vardagen.
Det framhålls att klimatskyddet inte behöver vara en belastning utan också kan leda till en bättre livskvalitet. Rapporten klargör också sambandet mellan klimatskydd, hållbar utveckling och anpassning till klimatförändringar.